Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1868, sida 3

rit föga tillsamman med honom, utom under hans skolferier. Dessa ferier hade varit mitt lifs solskensdagar, jag hade på min broder ensam förflyttat all den kärlek, som de flesta menniskor pläga fördela på flera. För att bereda honom den obetydligaste glädje, skulle jag gerna ha suttit uppe en hel natt på trapporna, der det plägade spöka, om jag ock skulle ha dött af ångest. På sådana bsynnerliga sätt mäta barn deras kärleks vidd och tänka icke på de vedervärdigheter och olyckor, som skola möta deras älskade i lifvet. Dicks ansigte tycktes alltid le emot mig, hur långt borta han än var, och jag tänkte alltid att mitt lif en gång i framtiden skulle blifva lyckligare genom honom. Då vinden suckade i blodboken, så var det af sorg öfver att han var borta; då solen sken, så sken den äfven på honom, hvar han än var. Jag gret af svartsjuka, då han skref till mig om den vackra Sylvia, som hade bemäktigat sig första rummet i hans hjerta och lofvat blifva hans hustru. Men han kom till mig och smekte mig, till dess min bedröfvelse gick öfver, och jag skref till henne genom honom, och lofvade älska henne som min syster. Någon tid derefter blef han kommenderad till Krim, och der blef han skjuten. I min djupa smärta var det en tröst för mig, att jag hade gifvit