Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1868, sida 3

af den, var så ljuf, att jag alltid gick och sökte efter den. I min ungdoms omättliga hunger uppsamlade jag beständigt små smulor, hvilka jag förtärde ute, liksom fåglarne nära sig af bär. UHvarje läckerbit lät jag blifva liggande utanför vår dörrtröskel, då jag kom hem. Jag trodde, att den yttre sidan af qvarnhusets dörr var målad hvit och den inre svart, ehuru båda sidorna voro målade med samma färg. Den minsta småsak kunde glädja mig, qvarnverkets enformiga. buller, qvarnhjulens plaskande i vattnet, biens surrande och rosornas doft i den gamla trädgården. Men ofta var jag, som sagdt, vemodig och då var det som om något tungt hade legat på mitt bröst. Hvad min person angår, så var jag hög och mycket utvecklad för min ålder; men jag vill icke försöka beskrifva mitt ansigte, ty jag tror, att det på den tiden var lika ombytligt som mitt lynne. Min kind var blek, då jag var nedslagen, och röd. då jag var glad; jag hade mörka ögon och mörkt hår, som var krusigt och lockigt, då jag var frisk, men som nedföll rakt, då jag var sjuk. Hvad fattas dig, barn?o plägade miss Pollard säga; oditt hår är ju så rakt som miva förklädesbandloe Jag var min faders enda barn, efter min broders död. Dick hade varit mycket äldre än jag, och jag hade va