tippen, så lär du fort att äter se rakt framför dig. — Jag skulle sätta någonting på min nästipp? skrek Alfred utom sig af vrede, då vore vida bättre att ni lade ett plåster på det der afskyvärda födelsemärket som ni har i ert ansigte! — Har jag ett födelsemärken i mitt ansigte! utropade Clementine och sprang äfven till spegeln. — Huru impertinent! hvilket nedrigt påhitt! Himlen vet hur långt denna träta kommit att gå, om ej doktor X. från närmaste stad händelsevis kommit för att göra de begge unge en visit. Desse gåfvo sig naturligtvis ingen ro, innan de rådfrågat sig med doktorn om de uppgifna lytena. De afvaktade med den största spänning hans utslag. Som hela saken förekom läkaren sällsam, frågade han Alfred; — Men hur kommer det sig till att ni först nu upptäcker er frus födelsemärke? Har ni varit bortrest och vid er hemkomt observerat det? — Tvertom, herr doktor, vi ha inte varit åtskilda en dag sedan vårt giftermål. — Jaså, tänkte doktorn som tillika var en smula filosof och genast anade orsaken till de ömsesidiga upptäckterna. Han satte nu på sig glasögonen och betraktade noga de begge unge, först Clementine och sedan Alfred. Den unga frun har verkligen en liten födelsefläck på ena kindbenet, sade han, men den är icke större än en knappnålsknopp och klär utomdess förträffSkulle jag vinda! utbrast Alfred,