Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1868, sida 4

IIvarjehanda. Orsaken hvarföre så få mennlskor se bra ut — uppgifver en person, som användt en stor del af sitt lif för att studera menniskorna, — vara i första rummet vreden, eom, för hvarje gång den får makt med en menniska, upplånar något drag af Guds beläte i hennes anlete. Dersöre, skönalflicka, vill du behålla din skönhet in i ålderdomen och se bra ut både för Gud och menniskor, så vakta dig i första rummet för vrede, afund eller azdra liknande känslor! Härdt öfveransträngande arbete och tryckande bekymmer äro också fiender till skönheten, men ingenting är så förstörande för denna gudagåfva som vreden och intet säkrare skönhetsmedel finnes än ett lugnt, kärleksfullt väsende, välvilja och humanitet. Mödrar, som önska att deras döttrar må bibehålla skönheten eller ett godt utseende, borde inprägla i deras själar, huru förderfliga för skönheten sådana känslor äro som vrede, afund m. fl. Vreden är förderflig för hela menniskans kroppsliga tillvaro, och man har exempel att menniskor efter en häftigt uppbrusande vrede en längre tid måst intaga sängen, Att låta vreden beherrska sig borde anses för skamligt och nesligt, ty i sådana ögonblick råder man sig icke sjelf, utan befinner sig i ett förnedrande slafveri. — Kejsaren och iswoschiken hafva nu under en veckas tid utgjort det alldagliga samtalsämnet inom alla kretsar i Petersburg. Man skämtar och pratar mycket öfver denna händelse, emedan man finner den vara så orignel. Förloppet är i korthet följande: I sydvestra delen af staden ligga flera industriella anläggningar, som med ettgemensamt namn kallas Lenchterbergs fabriker. Dit begaf sig kejsaren till fots en dag i förra veckan för att taga i betraktande experimenten med den nya smältningsoch jernförädlingsmetod, som nyligen blifvit uppfunnen af mekanikern Nasarow. På hemvägen blir han trött och tager sig en iswoschik (åkare), hvilken, såsom varande från landsbygden, icke hade särdeles reda på sig, ej heller visste hvem han skjutsade. Framkomne till Vinterpalatset, stiger kejsaren ur släden, för att gå in, lofvande att strax skicka penningar åt åkaren. (Den ryske monarken bär, såsom bekant, aldrig penningar på sig). — Nej, bratt (bror), du slipper icke härifrån, förrän du betalt mig mina 40 kopek! — utropar denne; — jag känner dig ju icke; huru kan du då begära, att jag skall sätta tro till ditt löfte? Men vill du lemna mig din