Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1868, sida 3

nedsatta hemmanswärden, hämmad kredit, allt mer och mer ökade utskylder och der till såsom råga på måttet äfwen inträffande misswextår, samt af det fammans hang som finnes emellan landtmannens betryck och de kanaler fom tideandan gräft för penningströmmens ledande till bantinstitutioner i besynnerlig ifwer, att hufmudfatligaft befordra handel och induftri. Wid betraltande widare särskiltt, af denna handels och industris afseende på Norrland, samt de förhoppningar hmwarmid mången will stanna, att såwäl deras egentligen här förefommande trämarurörelsen ännu en gång skall uppblomstra efter sitt nuwarande lägerwall och lemna fom förr, en lönande binäring till jordbrutet, jom od, att något eller några års god äring fan repera alla förluster — samt af hwad å andra sidan häremot fon inwändas, nemligen; att med en större industrirörelse äfwen medföljer en större follström, hwillen wisserligen i aoda år, om oc konkurrent uti arbetsförtjenst, dock lemnar landtmannen ett högre pris på de produkter han utöfwer sitt eget behof kan aflåta, men deremot wid en lätt inträffande omwexling i fonjuntturen för industriens alster d. w. f. i swåra år, i betänklig grad ötar folkmängden och) fattigförsörjningen uti en ort, hwars od: lingsgrad ej fan bära en fålunda fonftlad folkökning. Widare fmwad erfarenheten ådagalagt, att om ock en dylik rörelse under sitt flor är tillräcklig, såsom en binäring för landtmannen att dermed bestrida fina prompa kontanta utgister och i gynnsammare fall något derutöswer till sina hemmans förbättring, är den deremot äfwen i sitt nedgående tillräcklig att göra honom fattigare och hjelplösare än förut, ithy, alltmer skogarne blifwa uthuggna, arbetsförtjensten oc blir allt tnappare, tills den slutligen upphör. Landtmännen hänffjutes då till fin jord; men hwar då taga de kontanta medel hwilfa ortens förr storartade industri icke kunnat lemna oss utöfwer nödwändiga behofwet? hur då möta de förändrade tidsförhållandena, då allt wäges med klingande mynt, och sjelfwa den bemedlade bonten följer tidsströmmen i åsigt om det sälrare och beqwämare att insätta be sparingarne i en bank än att trassla med jordegare fom ju salnar all tillgång. Wi må nu framkasta frågor: hwarför afhördes ide före privatbants-inrättningen dylif misstro? Wore bankernas fäterhet få gifwen, om oc under ftatens fontroll, i händelse alla dess utelöpande förbindelse fer skulle på en gång i en ström owilkorligt inlösas? Finnes klingande mynt tillräckligt att dermed inlösa och realisera det swenska jordarbetets areal? Är det nu den stora sluträlningen skall försiggå med de swenska jordarbetarne; då blott gäller: klingande mynt eller exekution? Swaret blir alltid: afwakta penning: cirlulationens återgång i fin naturliga rigtning; släd dig i säck och asko och sök uppehålla din ställning till bättre tider; — men huru? Wid dessa betraktelser framstår tyd ligt, att landtmännen, oaktadt det öfmerwägande arundkavital de i mossa renvpe