Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1868, sida 3

(Jnsändt.) Kan landtmannen motwerka de för ho: nom ruinerande följderna af penning: strömmens ledande från jordbruket? Den swenska bonden ton fits nas wid en jette omgiswen af Pygmeer, hwilka bewäpnade med fpjut (synålar) oupphörligt stida honom för att af hans blod hämta sin näring. Han ser dem godmodigt fan, ty ehuru nägångna och stundom swidande togo de likwäl blott öswerflödet af hans lisskrast. Men fluts ligen träffa de en hif s å der, nu frossa de, sälja och köpa af sitt blodskapital och tror fig med glittter oh guld också blifwa jettar. Men jettens lifskrafter förs minstas, han tror på synwiha, då han i dödskampen fer sitt lifsblod åftadtoms mit, ide jettenatur utan — råttor. Efter Carl XII:s krig war stor nöd i landet. Jde allenast allt filfwer och guld fom fanns i landet, tan äfwen den fraftfullaste befolkningen mar offrad på fäders neslandets altare. Sjelswa prestfar war sin egen dräng och egentligen återstodo blott gubbar awinnor och barn att odla den swenska torswan. Wi räknar från den tiden 150 år. Endastatrenne man8dåldrarbha erfordrats att jemförelsewis få ståda förr och nu: Befolkningens nuwarande tillwext och odlade tegar till allas bergning. Men tre Mansåldrar har ide warit nog för att få ffåda den swensla jorden f fu I ds fri. J början litet, fordrades med befolkningens tillwext, allt ftörre och större rörelsekapital. Hwar har nu den swensta allmogen hemtat detta ofantliga kapital? Swaret blir: uti fin inbördes hjelpye samhet. Tag bort detta rörelfekar pital, och mi få då fe om det merldöbes ryktade berömmet, står fast om den foens ffa allmogen, nemligen: att den är den mest kraftfulla, oberoende, och upplyste i hela werlden. I. Wid betraktande af landtmännens allt mer wexande bekymmer för penningbrist,