Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1868, sida 3

jyllande, den försigtighet oc) klokhet, nu fulla offentlighet, med hwilta förwaltningen handhafwes. Der dessa wilkor uppfyllas, skola, litasom i 1,000 tyska ftäder, föreningarne winna trefnad och göra gagj; der ett af de flera grundwilkoren saknas, ver skall och satnas behöflig utmedling, der torde banten snart komma att, såsom föga gagnantde, upplösas, utin att hafwa åstadkommit mera, än några smärre besparingar — altid doc en fördel, om än ringa. Slutligen erbjuda folkbankerna för de medel, som insättas i deras sparkassa eller hos dem deponerag eller åt dem i manlig form lånas, den Ytterligare trygghet, fom består i ett eller flera hundratal delegares solidariska answarighet — ett stadgande, fom under gångna 14 werksamhetsår icke inom någon af de många folkbanferna medfört wåror för dem, fom iklädt fia risken, men hwilten säkerhet åter för bankens långifware är desto mera betrygaande, ju wissare det är, att den ej behöfwer anlitas. Grunddragen af en fåran folfbant hafwa wi förut föft teckna. Det må rod i detta afseende nu åter erinras, att ett större eller mindre antal personer förena sin och smäningom, genom månadtliga eller tätare följande tillskott, samla en summa, fom utgör deras egendom och föreningens arundkapital Bidragens storlek afpassas efter delegarnes förhållanden. Det kunde måhänta wara lämpligt att låta de ingående teckna sig för en eller flera, högst 5, lotter om 100 rdr, med rätt och plitt att efter hand inbetala beloppet med t. ex. minft I rdr i bwarje månad och mera, då man få bafwa funde. En inträtesafgift aft. er. 3 ror borde af hwarje ingående ledamot erläggas till reservfonden. Antager man då, att, i en stad åtminstone omkring 100 personer, inom första aret inginge i banken, och att flere af desse tecknade 3 eller 5 lotter, som genast inbetalades, torte mil, med tillägg af ve öfriges mår natstillskott, banfen funna wid första årets slut hafwa till godo en liten referdfond af 300 rer och en grundfond af 8 eller 10 tusen rdr, att framzent ölas genom ytterligare tillskott af warande eller blifwande deltagare. Stora och små lapitalister böra — wi upprepa det — då fullwäl inse, attj medel kunna med tillräcklig sälerhet infättas i en bank, hwars delegare genom en längre tids ortnad sparsamhet hafwa fett fig i tills fälle att samla ett få pass betydligt grund: kapital — en förening, hwars ornanisation åragalägger, att de penningar, fom anförtros åt dess kassa, skola tomma att nyttjas med nödin försigtighet, — och hwars medlemmars solidariska answarighet är den yppersta underborgen. Har sälunda en förening kommit till stånd, finnes fnappaft fog befara, att den ej här, fom annorstädes, skall förwärfwa ten frerit, hwaraf ten enskilde delegaren i och för fia knappt fan betinga en bräftel. Säsom en bland 100 tager ban fig säkrare fram, än enjam och blottstäld. Wäl är kretiten ett wanskligt tina, fom ofta flyr, vå den ide behöfwes; men det finnes doc wissa sätt att fånga den flygtina sköna, och denna slags föreningar erbjuda många band och lockelser. 3 Tyskland gick ret i begynnelsen, fåö som här: inwänrningar, farhågor, som wikit för en hugnelig werklighet. Måtte det gå här, såsom i Tyskland: att man pröfwar saken och behåller det aoda. Oh om än bankirorna i början skulle se wårt företag med alltför omergörlia misstro, må wi ställa wårt hopp till de många små kapitalerna. De äro icke mindre förtelaktiga att begagna, än dte enstaka stora. De tyska folkbankerna hafwa i medel tal upplånat 4 gånger fin arundfond, nåara wida mindre, andra mycket mer. Mänga af vem ha bearänsat fin utlåning, ide af brist på krerit, utan der: för, att teras delegares behof ide är ftörre. Må wi derför, då wi stå i begrepp att söka följa ädla och wälgörante före: I