Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1868, sida 3

1 — 4 24 4A — — 4 RR MM fr PR — den sadel, den frack eller de stöflor, som denne herre är nådig nog att köpa. Händer fig få, att funden dröjer 3 eller 4 år med liqviden, får handtwerkaren befinna fig wäl, innan han wågar widtaga någon åtgärd att utfå fina penningar, att han ide må stöta bort denna fund och, med honom hans wänner. Brister få ben granna bubblan, och gentlemannen finner sig föranlåten att, med eller utan konkurs, bjuda fina handtwerkare 25 pro: cent såsom full betalning af flerårigt, räntefritt lån — nåja, då få de åter buga oc tacka, nöjde att rädda åtmins ftone några fpillror, fedan den granna jullen blifwit wrak. — Emellertid hafwa desse handtwerkare, fom börjat utan far pital, men med ungdomlig kraft, mod och hopp, blifwit björnade af fine, wid förfallotiden omedgörlige fordringsegare. Bedragne på lofwase inbetalningar, hafwa handtwerkarne sjelfwe nödgats söka lån, men hwar finna sådana? Kamraterna rundtomkring äro lika blottstälde, och går man till banken, få får man nej, dels derför att en ordentliga bank ide gerna netlåter sig till puttelaffärer, dels ockå emedan ren anser erbjudna säkerbeten twifwelaktig; od kanske har den rätt. Några neckor sednare, efter werelprotester, lansökningar, utmätning8utslag, nödgas handtwerkaren, fom reds bart sträfwat och knogat i 20 år, ae in fin stat, hans första tillfälle måhända s att få stata. OM få är den kraften bruten, ten wiljan förlamad, och genom onaturliga förhållanden ha åter ett dugstiat hufwud och ett par flitiga händer kastats gaanlösa bort på den s. k. all männa wälgörenhetens sophög. Skall man i detta hänseende kuuna hoppas en werklig förbättring, få måste yxan sättas till roten på det nuwarande kreditsystemet, och, om ej dessa betalning8anstånd med ens kunna alldeles borttagas, är det åtminstone nödwändigt att söka reglera dem så, att någon säkerhet winnes för fordringarnes ingående på utsatta tider. Härtill torde ett allmän: nare införande af accepter en eller annan form wäsendtligen medwerka. Men detta gör ej tillfyllest. Stall den obemedlade handtwerkaren kunna hålla sig uppe i en tid, då penningen mer och mer tager wäldet, och förfwinnande tullsatser öka swårigheterna att med framgång täfla med yrkesskicklige och kapitalstarke utländningar, — skall han under dessa omständigheter kunna drifwa fin rörelse framåt, få behöfwer han owilkorligen rörelsemedel, kredit. Och då denna sällsynta wara icke finnes till för honom, måste han sjelf söka bereda densamma, sjelf i sällskap med wänner, som draga samma tunga, erfara samma behof och äro willige att göra offer för att ernå någonting bättre. — Warmt öfwertygade om att sanningen af den satsen, att enighet och sammanslutning ge styrka, må de följa dessa föredömen från södern, hwilka der burit så rika frukter, — må re bilda föreningar af redbare, ordentlige och framåtsträfwande män, som för gemensam rälning öppna en (foltbank, hwars omsider wäxande medel småningom böra blifwa egnade att i någon mån lätta de swårigheter, med hwilka dess delegare förut kämpat. Och vå tessa bankers styrka wäxer med antalet af aktningswärde deltagare, då dessutom reras grundtanke är rent mensklig och medborgerlia, på samma gång, som den är rent affärsmessig så bör, inom deras werksamhetsområde, ingen idog och ordentlia, myndig och wälfrejdad man eller qwinna mwara utefluten från deras delaktighet. Det ivgår fastheldre i deras syfte att tränga möje ligast på djupet och söka werka till moralisk lyftning och stärkt fjelffänfla i de lågre samhällslagren. Men krediten! Det war den andra frågan. Hwarpå byaga tessa få kallade banker fina förhoppningar om att erhålla den kredit, fom förwägrats deras delegare?: Först på den satsen, att Gud och goda menniskor gerna bistå ven, fom will hjelpa fig sjelf; och en sådan freditförenina foam hår av hå firflan hlir ino Z2 Z — — — — må mii enf ( tal når M. nin för siö att HÄN