Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1868, sida 3

XJ vHCTUUT, 1— ( 11011 AJA BELT ARESEANE vill det icke funde åstadiommas några injame lingar för de nödlidande i Finland. För Lördagsqwällen. En lyrlogård. Hwilket ritt fält för betraktelser ere bjurer icke en såran liten jordfläck, der tödgräfwarens mullvarg-högar blomstra samt tärletens och saknadens tårar fom tagarroppar hänga på grässtråen! Hwarje kyrkogärd är en sörgard till himmelen, hnarje graf ett altare, ech Gud sjelf fy nes ingen annorstädes mera tärleterif inför själens öga. Om äfwen wemotets colsbarpa susar i dess trädtrenor och fsorgen oc) smärtan genljuda i hwarje blomtalk, få swingar fig just från praje warne tanken lättast upp till himmelen, feljande def masser af strålande werls rar hän till foten af werlitsalltets cens trum. Beklagligen gifwes det för mången ins tet mera natydande och ängflande än on tyrkogärr, ehura intet mera lugnande ec) upplyftande finnes på jorden, få snart eftertanten blott blifwer råtande öjwer ren yttre omgifningens första intryck. Bilten of töden, fom påminner om all jorrisk förgängtighet, förlerar fin udd, jå snart menniskan inser, att döten blott är en nidwänrig tillämpning af samma lagar, fom sjammanhålaa werirsbyggnaten ec) förläna densamma ewig rörelse, ewigt lif. Hon wet att hwarje tör är ett nytt lifs fetelsesmärta, och att efter esöräuterliga lagar hwarje tillvaro blott utgör en öjwergång till en ännu höare, lita mycket om jjelfwa öfwergängen sker med ögonblickets hastighet eller erfordrar stora titrymtrer. Utan en gammal bygg: nats untanrötjande fon en ny ide upp: föras på rel plats; utan töd och upp: lösning sunnes inga ämnen fill nya mä senren; tid cch werldar måjte förnåg, på ret werltar måtte uppkomma. ALSmits tig och ewig är förstörelsens princ.p och närwarante i alt hwad Gud har skapat; men lika allsmättig och ewig är förnys elsens. Det gifwes intet stostgrand i hela uniwersum fom skulle tunna utfiös tag ur lifwets kretelopp och, utnött, brafte löst och förbrulatt, sörswinna. När Tun lita masser i werltsrymten utbilta fig till ssolar, när sijernor upphöra att fins nas till eller när te blifwa esynliga jör wära ögon eller förlora traften att lyja — allt häntyter endest på en söräntring till nya former. Till och med tirens längd och korthet förlora sitt wärde, jems förra med ewiglh eten. Hwad är dä måtte eden? Tiren är ett santastiskt tanvtes spel, härlert från wärt jert iska vanfläncelif och grundatt på ialttangelser at wiosa fenomener, som wi förmå satta. J den skapare werliten, i naturen gifwes ret entajt utweckling. När solen net ryfer i eceanen eller sörswinner i natten, få före swinner bon entast ör of; ten aftons rotnad, hwarmed hon nergår för cf, sramkallar, säsom morgenrernad i en annan hemisfer, tif, rörelse och alädje. När naturen smäningom upplöser fina