Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1868, sida 3

blef f—n så sent och sen tog jag min hatt och gick. — Nu vet du hela historien och det kan du begripa, din bracka, att jag varit driftkucku för aftonen i Viska familjen, och det bara för att jag en enda gång ville studera ungkarslifvet här i Stockholm. Den enda, arma gången! — slutade han med tonvigt och kröp ner i sin kyska paulun — men att en sådan sötunge skall vara en sådan orm! — suckade han efter en stunds tystnad — nog är det bedröfligt! Efter ännu några minuters paus suckade han ånyo. — Den enda, arma gången! Och derpå somnade han ändtligen! (Forts.)