Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1868, sida 3

vår konversation — du kom dig riktigt upp i smöret! — I smöret ... jo vackert! i den infamaste klämma kom jag, och det regalt ändå. Hör, ska du få höra! Hon, Amanda, fosterdottren, ormen, som jag olyckligtvis träffade ut för på Gustaf Adolfs torg, men som jag icke kände igen, hon stiger nu fram till grefvinnan och fröken Eva och presenterar mig sålurda: — Med hennes nåds tillåtelse får jag här presentera min kavaljer, herr Önrman från Norrtelje ... hennes nåd kan tänka att Lundström, som skulle bära sakerna, sannolikt gått i vilse hus och jag var tvungen att gå ensam hem! men på Norrbro kom herr Öurman, som förmodligen igenkände mig sen i somras i Norrtelje, artigt och bjöd mig sitt beskydd ... och du skulle ha sett den min, hvarmed hon sade förmodligen och beskydd. . . grefviunan flinade och fröken Eva slinade och ett par långa gardeslöjtnanter, som hängde öfver fröken Evas karmstol, grinade som solvargar, och så kom grefven in och så fick han höra hela historien utaf grefvinnan, men han var då så hyggiig att hon tog mig i handen och helsade ordentligt, och så ledde han mig in i ett annat rum och bjöd på punsch, och der blef jag jemte kammarradets skrifvare och ett par extra ordinarier tills supen serverades som