Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1868, sida 2

sande för en anständig gosse att komma hem midt i natten på detta viset! — fortsatte jag, härmande vännen Önrmans vanliga aftonsångs-predikningar för mig, när jag inte rakade att vara hemma då han gick till kojs. — Men tala nu snällt och beskedligt om för ofarbror hvar gossen varit så länge. Blossande röd började han krångla utaf sig sina kläder och under det han kastade en stöfvel hit och en annan dit, samt i öfrigt förberedde sig till en välbehöflig hvila, berättade han om aftonens tilldragelser följande: — Jo sir du, bracka, det varnu så att kamraterna Schvan och Westerdal och jag hade tagit oss en liten tuting på opris, . . . ett skönt ställe det der opris ... och så kom Schröder och bjöd på en till . . . och så bjöd jag dem på en, och Sahvan på en och Westerdal på en och derpå togo vi oss en biff med hela och halfva och så skulle vi gå hem kan du begripa, och när vi kom ut på Gustaf Adolfs torg så mötte vi ett fruntimmer, som syntes ha fasligt brådtom. Stopp och belägg, lilla fröken, sade jag, men hon kilade och sa aldrig ett dugg. Då sa Schvan: nu skall du visa dig gentil mot fruntimret, och bjuda henne armen. Kör, tänkte jag, jag kan väl också studera ungkarslifvet en gäng, och så gick jag fatt fruntimret, uppnådde henne midt för Bonniers boklåda der lyktstälpen