Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1868, sida 4

ett olycksbådande stormmoln öfwer min familj, med utsigter och aningar och elände och fasor. Jag kände, att en allmän ruin skulle öÖåwergå of. Jag för: sölte att afwända den förderfliga smaken för rus, fom den bedröfliga föreftällnin: gen af tillåtet måttlighets-dridante hade fostrat hos min man och mina barn, Jag föreställde, jag arät, jag bad, — men ack! jag war ju blott en swag qwinna, och jag hade så mångas opinion emot mig. Presten swarade mig, att det gift, fom förstörde de minas lif, och förqwäfre deras moraliska pligtkänsla och wälde öfwer sig sjelf, — war en god skapelse af en god Gud. Deakonen, som sitter på stolen der borta för att leda detta möte, och hwilken toa wår farm för att göra fig betald för fina brämmingräfningar, och doktorn, fom står der wid hang sida, de swarade mig båra, att (litet ubisky ibland fan ju ide skada någon, blott man undwiker öfwerdrift. — Min olycklige man och mina stackars gossar föllo alla i snaran och hade icke kraft nog att undfly. — den ene efter den andre nedsjönk i samma föraktade graf. O, mina barn! mina barn! ... För första gången på många år brast tårekällan lös, och hennes ögon fylldes af tårar wid en återwaknande moders känsla och minnet af dem, hon en gång älskat. Doktorn, presten och deakonen samt någre deras wänner wille afbryta detta tal, fom med sanningens kraft träffate deras samweten, men hon fortfor, med böjd röst: — Tyft! .... 3 måsten ännu höra mig; jag bar sanningens heliga rätt att göra min stämma hörd har. — Skåden mia igen! I fen mia troligen för sista gången; min sand har fnart runnit. Jag har med möda fläpat min förfallna, krämpfulla oc) utmärglade kropp från evert fattighus till detta möte — för att warna er, deakon, tu falska Gurs prelt du lögnaktige lärare of Guds ord! Oh med armarna lyftade mot höiten, ven långa fiauren utsträckt till vet ytter: sta och rösten böjd till owäntad styrka, utropade hon: Jag skall snart stå inför allsmäktig Guds domstol; men jag ffall möta eder der, J falske ledare och blifwa ett wittne emot er alla! Den arma, förfallna qwinnan aflägås nade sig ur rummet. En dörstystnad herrskade i församlingen. Prerikanten, deakonen och doktorn stodo likbleke och stumme, och när mötets president straxt derpå återupprepade frågan: Skall rättighet lemnas till liförförfäljning? få war det enhälliga swaret från förfamlingen: Nej!