Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1868, sida 3

barn, som derigenom blifwit hulpne, äfwensom den ger de hulpne anlerning att nerkalla Herrans wälsignelse öfwer alla gifwarne. Alnön i Februari 1868. Er. Berggren, ordförande i kommunalnämnden. (Jnsändt.) En lifssak för gemene man. ö Öjelp dig sjelj jå slall Herren hjelpa dig. Tillåt mig härigenom till behjertande sramstalla eller forestä eu fat — ett arrangement — som, omsattadt och wäl stött, enligt min och hwem met huru mangens tante borde blifwa en måttig häfstang wid wårt famlande efter cionos mistt oberoende, och bringa nytta och wäl signelse öfwer hela Sundswalls samhalle. Nytta och wälsignelse i wår tid och un: der alla tider. — En sat som för en tommande generation skulle bära wäls signelserita jrutter och fom, sedan det nuwarande slägtet upphört att werla, stulle bringa en gärd af tacksamhet och ertänsla öfwer wårt förmultnade stoft. Nutioens wigtigaste fråga: huru fall man fomma fram unter detta wåra etonomista betvyct? har, biträdd af tids: andan fom höres genomsuja fommunerna, skatat sömnen och litgiltigheten fran mangens ögon och sinnen. Denna tivs: anda tyckes uppropa en oc hwar till tidsenlig wertsamhet; — wi båoc je och höra att dess rop — atminstone endels — hörsammas, dep lallelser, def fordringar och förestrifter eftertommes, och hoppet det förr döda och nedgjorda, till mo fälld hopplöshet omstöpta hoppet watnar äter till nytt lif, och med hoppet mat: nar lefnadslusten, energien och beflutfame heten — wiljan tager sfotsäfte. Wi funna wål icke med de erfarenlhes ter endast wår egen härd lemnat oss unde gå att beröras af en tidsanda fom synes sjelfwäcka mennistan fran hennes förjoff: nings. och sjelfförgåtenhetssomn; wi tunna wäl ite annat än hoppas att de flesta äro berörda deraf, åtminstone få mycket, att man någon gång undrar huru fråm tiden skall behandla nu rådande efonomi ffa förlägenheten, hwillen är få mycket mera graverande uch behjertanswärd som den sträcker fig till de flesta stater och till och med till Ameritas fria sastland. mOnftflott är ett perspettiv fom ungdos men jer; men den erfarne, sansade och tänkande mannen ser åtminstone ide nu några fådana. Han ser twertom att hwar och en måste med hela sin wiljas traft gripa sig an, om ett — wi hade så när sagt — kommunelt obestånd skall lunna förekommas. Hwem wet icke — är det någon som icke inser? — att ett lands —, en kommuns styrelse icke kan lyfta eller till ekonomisit wälstånd och oberoende föra ett samhälle hwars medlemmar äro wilje lösa, icke med fast wilja bestuta att hjelpa fig sjelswa, — efter kanske ide meta utaf — fin egen förmåga wid utförandet af endast möjliga ting? De oerhördaste summor skulle sammanfsmälta och den werkliga hjelpen ändå wara sjerran. — Ssjelp dig sjelf få skall Herren hjelpa dig säger en wis man, och uppmaningen är tjenlig isynnerhet i wår tid. Uppmaningen må mu tjena till upp rop, egnadt gemene man? — dem af fomfundstropven fom sällan blifwa tilltalade och ofta anses fom förmådde de intet i fådana frågor. Må då ingen så hastigt flå döförat till att ide stäl och öswertygelse får tid att göra fig gällande; ty detta more måhända tillräckligt för att i en fnar framtid anses jåsom den, fom hwarten wetat eller welat sitt eget bästa. (Semene man är kanske ett för obestämdt ord; man är kanhända färdig att fråga: hwilia äro de tilltalade och hwad A. (YE —