Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1868, sida 4

Hwarjehanda. En winterafton berättade man uti en familjekrets rysliga skattgräfwarehistorier, så att alla åhörare efter hand började bli allt blekare, med undantag af husets yngsta dotter, fom förblef lngn och oförskräckt samt oupphörligt småskrattade. wHmwarför skrattar du? frågade modren. Xet du hwad en skatt är för flag? — H, nog met jag det, swarade flickan, ty den der hussarryttmästaren, fom brufar komma och helsa på mamma, har jag hört mamma kalla för fin ffatt. — GStorftensfejarepoefi. I Göteborg brula ftorftensfejarne, för att få en liten folleft, wid julen gå omkring med an teckningslistor och papplådor med mwidfä stad påskrift: Undertecknade önska resp. hrr funder god jul od) godt nytt år! En af ofwanantydda listor, under julen i Göteborg kringburen of ett par fmå, bedjande sotargossar, hade följande naivt: klagande öfwersfrift, hwilken i all fin ortografiska oskuld framrunnit ur någon Ymurres poetiska ådra: HDet fröjdar wårt jerta ock finne När Härskapet dricspengar ger När andra för weder är inne På talket wi upp ffa och ner. Stackars småttingar, de ha rätt! Det sinnes minsan intet meder i werlden, fom får förhindra dem från att fila upp och ner i den swarta skorstenspipan. Detta påminner om en anekdot från Calle Scharps glada studenttid. — Un der densamma fanns i Upfala en fotares mästare, wid namn Krall, hwilsen i ors dets egentliga mening firapat ihop en liten förmögenhet oc på gamla dagar lefde af fina räntor. En wacker dag, då den bekante skämtaren befann sig i det gladaste lynne, mötte han på gatan f. d. sotarmästaren. Med det manliga fardo nista leendet på läpparne närmade den upvromde studenten fig honom, klappade honom wänligt på axeln oc utbrust i fin mest fmetfamt-inftälljamma ton: Min bästa herre, herren har krallat fig upp här i werlden, men få har Herrn också fått fota för det!