Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1868, sida 4

tografierna från Långbanhyttesesien i LBerms land. Handen omfattade klocksträngen och ljudet af metallen hade ej hunnit bortdö, innan dörren öppnades och en medelålders man på engelska bad mig wara god och stiga in. Sedan jag sagt mitt ärende och blifwit anwisad plats uti mottagningsrummet, lemnade mig den förekommande mannen för att, fom han fade, underrätta kapten C. om mitt beföf. Jag mill nu, medan jag mwäntar, bes rätta litet om fofalen, hwaruti jag bes fann mig. Det är på nedra botten. Sjelfwa mottagningsrummet fammanhäns ger med ett annat större rum. J det förra är på midten af golswet placeradt ett större rundt bord, hwarå ligger en bot, deri alla, fom lomma för att träffa japten E., ha att skrifwa fina namn, På ömse sidor af faminen äro ytterligare twenne bord. A dessa äro uppe ställda under glaskupor en mängd model ler of olifa melanista uppfinningar. Uti ena hörnet friår å en piedestal en bröftbild af en af fapten E:s ameritanffa wänner. Widare synes å ena wäggen staden Newyortis hedersborgarediplom till den utmärlte monitorsskaparen. Efter några minuters wäntan hördes någon tomma mycket hastigt i trapporna, och inom kort fick jag helsa en af ärhundradets mest frejdade personligheter. Efter att hafwa framfört min helsning öfwerlenmade jag med några få ord Långe banhyttefotografierna. Detta war ett af de intressantaste ögonblick af min refa. Att fe huru den warmhjertade fofterlants wännen öfwerwäldigades af rörelse, huru han en lång stund ftod fom fastnaglad och betrattade dessa fina barndomsminnen, hyddan der han tillbringat sin ungdom — fan ej beskrifwas med ord; — flut: ligen yttrade han: Ja, jag tänner mål inen mitt hem, och med detsamma fram sipprade ur mannens ögon några tårar, hwilka säleyligen tommo ur hjertats tällprång. Ännu några minuter fortfor lapten E. att fe på de ansprålslösa bla: den, fom wisade huru hans männer i bygden welat bringa honom fin Hhyllning. Det war fom om man tänter fig en elektriserad talare, full af inspiration, eller som om man föressäller sig bilden af en wullan, som började att tala om de lidande norrlänningarne. Här framstod åter den ädle mannen, fom först och sist mest af allt älskar torf wan, der hans wagga stått, der Han tefwat fin barndvmsoch ungomstid. Med hela glöden af fin fofterlandsfärlet fade han: Mig tyckes man ej gjort nog — man tänker blott på morgondagen — hwad skall detta arma folk lefwa utaf till höften? Jag upplyste då om hwad regeringen redan gjort, hwad jag warit wittne till uti Göteborg, huru inom några minuter 30,000 ror tecknats å derma rande börs af blott några sirmer — och tillade: Snom hela landet samlar man bidrag. — ÅJa, jag har fett det af tidz ningarne, fortfor tapten C., tilläggande: mag har Rya Dagligt Allehanda och Aftonbladet — men ånnu har jag ej förnummit en enda röst, eller ett enda uttalande för att skaffa utsädesspanmål — och detta är dock det aldra nödwändigafte. Han frågade derefter om ffeppsr farten och spanmålspriserna, och då jag lemnat de förklaringar i detta hänseende, fom jag funde, få tillade sapten C. helt ansprälslöst: Jag har för fagde ända mål hemföndt en summa penningar, för att föra 1,000 tunnor dylik wara och slulle det ej wara tillräckligt, få har jag fagt, att man stall draga en wesel på mig för resten af beloppet. För att ej på minsta fött wilja fram stå med en antydan på fin sritostiga gåfwa, afbröt han allt widare samtal i detta ämne, för att ingå uti ett annat, som ytterligare bedisade hans omtanka för Sweas wäl. Att wärna fosterjorden, att göra den stark genom sin egen kraft, att älsla torfwan, sastän den gifwer dålig slörd, och att ffydda hemmen från en roflysten fiende, äro tanlar, fom fysfel: fätta Honom på andra fidan Atlanten. Boktryckarekonsten.