Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1868, sida 3

len, och ej nog dermed! han drömde äfven om henne under natten. Med ett ord: vår käre otuftrampare var rent af betagen i den sköna yfjällblomman (som han för sig sjelf kallade henne) och som detta var hans första flamma, så torde läsaren gunstbenäget se genom fingrarne med alla hans suckar och sentimentala ack! och o! Till och med den förändring i lynnet, som en fattig syndig menniska undergår, när hon råkar i händerna på den stortjufven Amor, undgick icke en gång böndernas uppmärksamhet och Prata-Nisse sade honom en dag, när Norrman som häftigast var besvärad af melankoli, ärligt i ansigtet, att oden sure skulle få ta honom med hull och hår, ifall inte vinschönern var modstulen af obeliskjänta. Visserligen försäkrade honom Norrman, att det var den vidsträckta skogen med alla sina evinnerligen berg och myror, som gjorde honom ledsen någon gång; men om Prata Nissen då observerat och följt Norrmans ögonkast till den aflägsna hyddan långt derborta i skogen, så skulle han ännu ytterligare befästat sin förmodar, att det ej var sjelfva skogen med dess berg och myror utan vissa personer, som funnos deri, hvilka egentligen satte den sistnämnde myror i hufvudet. Som redan nämndt är, hade Norrman hos herr Uno blifvit, hvad man