ning noga undersökas, innan man kan bestämma rätta behandlingen eller be sluta att ovla dem. Första wilkoret för orling af sank mark är att afleda wattnet till det djup, att den ej allenast synes torr, utan äf: wen fortfarande förblir torrlagd, sedan marken efter några år satt sia, hwillen sättning ej sällan går till 4 a 5 sot. Wattengrafwarne måste således i fom ma mon fördjupas och hållas wid 3 1 a 4 fots tjuplek: ett förbiseende deraf har låtit mången landtman fruktlöst nedlägga mycket arbete och betydliga fas pifal å sanka marker. Det är deck få mycket mer angeläget att på fåran lät: tare jord hälla wattennivån djupt under ytan, hårröskraften, hwilken på leran uppsuger wattnet cirka 2 tum ech på sandjort wida högre, på dy:ord drar watfnet stundom 12 a 18 tum öfwer wattenståndet i diket. Om man wid torr wäderlek betraktar grafwarnes fi dor, skall man finna, att de äro wåta högt öswer det diket befintliga watt vet; om såleres grafwarnes djup ej af båller wattnet att stiga upp till öfre bärden, hwari får och gräs hu fina röt ter, få slola dessa wantrifwas och dö bort, hwilket alltid blir händelsen på illa aftikade odlingar. Med 3! a 4 fet tjupa diken fredas kulturwexterna. Ett annat fel är att begära skördar fort efter man afdikat fsådana felt. Wattendränkt jord är ej allenast fur af mat: ten, ben är äfwen fur af fyror, fom bilda fia i stillastående matten. När fådan mark arvomitären af tillrädligt många djupa grafwar, sjunker wattnet småningom ur den swampiga jorden, och den inträngande luften äfwensom tet genomsjunkande regnwattnet detomponerar tessa fyror od bereda jorden för bättre skördar. En tredje fördel winnes genom att afdikningen 3 a 4 år föregår odlingen, nemligen att den då liga vegetationen på Ytan af fältet fan genom löpeld förstöras, derigenom dess oska mättar syrorna och förbättrar öf wersta jordlagret på samma gång en tyr odlingskostnad insparas. Såtrant afbrännande bör förnyas flera gånger under dessa år tå man derigenom utan kostnad fan bereda dem för harfwen eller plogen; anmärkningswärdt är att hwar ny vegetation stär fulturmärterna när: mare än den föregåente. yÅfwen böra till lika djup afdikas de mossar, som inneslutas af eller stå i samband med stora sanka fält och detta of 3 skäl. 1:o finnas ofta teri just de källor, fom förwildat hela talbottnen; dessa böra då noga uppsökas och twingas att fullkomligt afge sitt watten till ben djupa afloppsgrafwen, 2:o minskas eller borttagas rerigenom de froster, som eljest skada re otlade fälten, och 3:o förs bättras småningom sjelfwa mossens Yta, få att den fan bära löfffog od) gräs till bete, helst om några löpeldar framgått deröfwer. När odlingsfölten få blifwit förberedda, är det tid att bearbeta dem med redskapen; äro de ej genomsatta med stubbar och rötter, få fan plogen på hör ften begagnas: eljest upprifwas ytan med starka pinnharfwar. J båra fallen harfwas tidigt på wårn då kälen gått cirka 3 tum ur ytan, och så snart det upprifna torkat brännes fältet helst i lindrig bläst, hwarefter harfning och bränning alternera så länge behöfligt anses. Säkrast är att till midsommar ha all brännina fullgjord, då fällan nå gon fara uppstår, om skog ej linger nära fältet. Dessa löpeldar ha framför bränning af flåhackad torf i hög wäsentliga företräden, nemligen att fällan misslyckas, emedan ytan hastiat torkar, att askan jemnt fördelas, att ogräsfrön förstöras och att af en partiel förkolning fältets bördighet ökas säwäl fom askan. Den af harfning och rean nedförda askan mäts tar fullkomligt de humussyror, fom funna finnas qwar i jorden, och salterna deraf nära de ädlare wårterna. Ett få behandladt fält är fullt beredt att bära fförd. Der bottenleran fan nås af diupplogen (ett redskap fom hwar odlare bör ega) bör den dermed upphemtas; upp: kastas den ur bottnen på grafwarne, bör den utspridas; har man lera eller fin sand nära odlingen, är det en winst att till 2 a 3 tums tjocklel dermed betäcka fältet, rå säd och gräs deraf bli wmwigti