Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1868, sida 3

samma möjligen förorsakat en minuts ängslan. — Litet brutet är snart förlåtet; men nog tillstår jag, att denna vändning af saken har surprinerat mig på det alldra högsta. — Ja äfven mig — sade Norrman med stark tonvigt. Det har för mig varit den alldra största öfverraskning att här, midt i vilda skogen, finna en sådan boning för en sådan familj, med sådane medlemmar, tillade han halfhögt och skickade dervid den sköna fjellblomman ett par ögon; som ... Gud sig förbarmel ... Efter en angenämt tillbringad förmiddag i skuggan af Ljufva Enslighetenso lummiga björkar och rönnar, men hvilken skugga dock ingalunda kunde afkyla värmen af de solstrålar, som på Norrman föllo från den idylliskt sköna Nannas ögonpar, återvände det lilla sällskapet in till middagen. Trenne veckor hade gått sin kos. Norrman hade under tiden, så ofta han kunnat, besökt den gästfria och trefliga familjen, dit dragen ej blott af det nöjet at: mot böndernas, myrornas och bergens i läneden enahanda sällskap få ut byta det af dessa angenäma menniskors, utan äfven och isynnerhet lockad dit af den magnetism, som låg förborgad i Nannas älskeliga väsen. På henne tänkte han om morgonen, på henne om middagen och likaledes på henne om qväl