Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1868, sida 2

gonting, som mången skulle afundas mig att ega, skall jag säga. — Det skall bli roligt att se Norrman märkte ej att hans värdinna förstulet blinkade åt sin man att ej förbereda deras gäst på det verkligen lika sällsynta som täcka stället, som med allt skäl skulle hafva försvarat det högst romenaska namnet Ljufva Ensligheteno, om ej bäckasinernas skrik, bäckens oupphörliga sorl, stenbitarnes prattlande ech myggornas hulda musik gjort att man i Ljufva Enslighetenalltid befann sig i stort sällskap. — Nå . . . det skall bli roligt att se — återtog Norrman. — Jo, ser ingeniörn, det är en det är ett litet ställe ... en ypperlig nyodling, som jag med högst egna händer arbetat. — En nyodling? — frågade Norrman med en betydlig nasal-utsträckning — en nyodling? . . Jag trodde ... — Hvad trodde ingeniörn? — Jag trodde att det var något annat . . . något lusthus eller någonting i den genren ... men en nyodling . . . det erkänner jag vara en temmeligen stark öfverraskning. — Uvad skall det då ej blifva när ingeniörn med egna ögon sår se stället? det blir säkert den största surprisen för dagen, så storra och många de än hafva varit. i