Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1868, sida 3

owålja emellan neml. alt antingen Jramgent nöja fig med det gamla eller oc med kraft gripa werket an att på en gång fylla de antydda behofwen samt unter ett ech jamma tak bereda erfors derligt utrymme för ata de särskilda äntamål, fom fålunva uppgifwits. Det wore icke att undra derpå, om i fråga om ett företag, fom, i betraktande af stadens tillgångar, med skäl kunde kallas stort, hos en och annan hade gifwit fig tillfänna en wiss obenägenhet eller åts minstone twelsamhet. Denna tweffambet förtjenade aktning ech erkännande, ty den war i sjelfwa werket icke annat än en yttring af denna betånksamma warsamhet, fom nonga pröfwar egna förs mågan, innan den skrider till werlet — som heldre will åtnöja sig med hwad fom är, än spänna wingarne till för hög flynt. Andra äter sågo frågan mera frimodiat an, berätnande, att, om börtan förrelades på en längre tir8följd, tensamma ide skulle kännas alltför betungante. Titsförhåällandena woro vå måhändta mera uppmuntranre i tet. ta afseende än owad de sedermera blefwe. Alltnog, då företaget förekom till slutligt afgörande wir allmän rådstuga, blef detsamma, såäwitt protoekollen wisa, med jamma enighet, fom wanlis pen utmärkt allmänna öfwerläggningar härstädes antaget. Werkstältt är nu tetta beslut, fortfor tal. wirare, fullbortad står den nya byganaden, erbjurande inom fina murar för närwarande och fommande tid rit ligt utrymme åt alt hwad man här welat till gemensam lättnad och beqwäms linhet finna förenart. En ft inwigs ning ef densamma har inna anfpråt; ben gör ide heher något buller af fig; den är ide bellev någon fosterländsk an. gelägenhet; ty ven intresserar näppelis gen andra än det samhälle hwars werk det är; på sin höjd den ort samt dem, som med samhället hade beröring. Men just för detta samhälle were denna akt få mycket mera minneswärd och betys relsefull. Här är en minneswård rest wittnante för slägten, fom komma om den samhällsanda fom rårde, om de krafter, fom werkade, om de framtidgförhoppningar hwaraf man lifwades. Här är ett råmärke satt i stadens utwecklingsgång, manande dess idoge, sträfsamme innebygaare att ett ögonblickstanna i sin werksamhetsifwer och med ödmjuk tacksamhet skåda tillbaka på det förfluts na; men oc att med tillförsigt möta det kommande. Kommunen är en stat i jmått. Begge äro be underkastade wexlande öden, flifts ningar af ljusa och molnhölida dagar. Begge hafwa de likasom den enskilde sin uppfomst, fin tillwexi. fin blomstring men ock sitt aftynante och fin död. Sn gendera af vem bäller fin framtids ntycfel i fin band. Men af det fom warit och är uppgöras fannuolitbetsberäknins gar för vet bliswande, och dessa berät ningar blifwa ren ledtråd man följer. Hade man, yttrade tal., trott, att denna stad i afseende på lif, rörelse och mälr stånd redan nalkats fin aftonstund; bade man föreställt fin, att fällorna för def wälbefinnande och utweckling redan blifwit tömba, få skulle för wisso ide en enda röst hafwa höjt fia för ett företag fom just bar framtiden i syfte. Men all framtid har fin grund i i det föruts warande, hon är ett träd, hwars rötter sträcka fig tillbafa i det förflutna. Derefter öfwergick talaren till en ffildring af te öden, fom ftadven tilförene genomlefwat, med förutskickande af den anmärkningen, att de flesta äldre handlingar rörande stadens historia beklap: ligen till större delen gått förlorade wid ven eltswåda, fom 1803 örelade hela den öster om kyrkan belägna delen af staden; men att ett och annat blad tik: wäl hade blifwit räddadt undan förftös relsen, ur Qwilfa det ide torde sakna sitt intresse att erfara några spridra drag rörande dels starens anläggninn, dels tillståndet inom detsamma under stilda tidsperioder. I sådant afseende anförde talaren: Att provinsen Medelpad warit befolkad många århundraden före anläggnins gen af dess enra stad, bewisas bland annat af den mänad ättehögar äfwensom runstenar, hwilkr inom densamma pås