Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1868, sida 2

lade sig på en säng och somnade så lungt som ingenting passerat, i denua stuga, hvilken, i jemförelse med bondstugorna i den by der han logerade, verkeligen var ett helgdagsrum. Obelisken) fattade genast vid sin hemkomst en så kallad nHlang-lurv (ett slags af tagor omviradt blåsinstrument, som den norrländska allmogen begagnar för att till mältiderna sammankalla sitt folk eller att för vallhjonen tillkännagifva tiden för boskapens hemdrifvande om qvällarne) och deri bläste han väl och länge nagra rätt vackra toner, hvilka genljudade i den stilla qvällen langt ötver nejden. Om en stund infann sig en vallflicka från närmaste by och frågade hvad som var på färde. — Du skall genast gå fram till länsmannen och kalla hit honom. Säg att han tar ett par beväpnade karlar med sig! Flickan sprang hufvudstupa till byn och en bonddräng satt några minuter derefter och guppade på en gammal halt krake. Han red till länsmannen. Ännu en gang tillsags fangens dörr, hvarefter hela huset gick till hvila i sin fredliga dal. Men, ehuru vobelisken visat sig vara en temmeligen barsk och dugtig sångförare, var han likväl en desto oerfarnare fångvaktare och rigeln för drängstugudörren betydde ingenting, då der