Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1868, sida 2

dade dernere utanför den rödmålade, med hvita knutar och fensterpalneringar försedda, karantäns-byggningen (som Prata-Nisse uttryckte sig) tycktes riktigt vara originalet för den frejdade fosforistens bekanta qväde: Solstrålarne smälte tillhopa — Af vattnet et eldhaf beredt, Och fiskarne flämta och ropa: Fy fn hvad här börjar bli hett.9.. Ja väl . . . allt förebådade en het dag och för den upptågsmakaren Norrman skulle nu denna dag blifva riktigt på skarpen glödhet. Och ändå kunde han ligga der raklang på sin säng och vara så kall, så lugn, så trankil, så innerligt glad, som om han ginge ett nytt sin framtida lyckas tidskifte till mötes. Och detta till trots att länsmannen med ett par beväpnade handfasta karlar skulle komma och med stjenliga medel transportera honom på annnor ort . Ett klingande. väggur från karantänsp-byggningen förkunnade att klockan redan var 8 på söndagsmorgonen. Vår äfventyrare reste sia ur sängen, putsade med en medhafd hårborste sina lockar och sina mustacher samt ställde sig vid tenstret för att betrakta den lilla idylliskt sköna dalen, möjligen också för att utspana vederbörandes ankomst. — Hvad ser jag? — utbrast han plötsligen, när en ung qvinugestalt visade sig nära vid den lilla ån. — Nej,