Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1868, sida 2

fanns ett vindfönster, hvars hake inifrån lades på eller frantogs efter behag. Efter en kort men angenäm otupplur på ett par timmar, hvarunder han sofvit så godt som om osmå englar stått vakta vid hans läger, väckte Norrman sig sjelf med ett hjertligt skratt i drömmen. Det lilla äfventyret hade fortsatts under densamma och der måtte hafva passerat nagot innerligt trefligt, efter han kunde skratta så godt. En stund låg han vaken och funderade. Plötsligt knäppte han i fingrarne, sprang upp, rekognoscerade sin arrest, fann vindfenstret tillgängligt för flykt, hoppade som en katt derigenom och satte af som en jagad kronhjort genom den langa skogen direkte till byn, rakade sig, sträckte upp sig i ett par snöhvita pantalonger, biankade stöflor och en svart fin klädesbonjour, tog sin uniforms-mössa på hufvudet och ett elegant spanskt rör i handen samt stod om halfannau timma, som en fulländad Stockholms-sprätt, i sin arrest. Der afvaktade han med förnöjdt sinne den gryende dagens stormar. Jar icke detta den ovanligaste arrestant under solen? Högt öfver fjälitopparne samm sedan s.ra timmar morgonens sol. Hou kastade brännheta slängkyssar på blommorna i vobeliskensp lilla täcka trädgård, och den miniatur-sjö, som ån bil