Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1868, sida 3

tidsaftonen roade sig med att fiska i sin lilla å. Ändtligen tyckte han det vara tid att ge sin närvaro tillkänna och prasslade till den ändan i småskogen midt emot pobeliskenso. Denne spratt till, spejade inåt skogen, der prasslandet hördes, fattade plötsligt en bredvid sig liggande bössa, spände den och höll sig med mynningen vänd mot ljudet färdig att lägga an. Förmodligen väntade han att få se någon hare, kanske också någon björn; ty det var ingeu sällsynthet på den tiden, att sådana passagerare drefvo kring de aflägsna norrländska skogsbyarne. Men ho tecknar mannens förvåning då han, i stället att få se en guppande oJösses eller en klumpig och långhårig Nallev, fick se en lång smärt yngling med mustacher och pipskägg och klädd i en ljusblå sommarblus med ett bälte om medjan framträda ur buskaget? — Obelisken9, på sin strand, gnuggade sig i ögonen, liksom han ej varit riktigt vaken, och Norrman, på sin, spelade också ett litet maskopi. — Nå ändtligen träffar man då en menniska! — utbrast han med väl vän! — — Gud sine er! Hvem är ni? — Det är jag, — svarade vännen Norrman, som plötsligen fick en barock id att spela nojs, för att se om han spelad öfverraskning. — Guds fred, god