Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1868, sida 3

taga honom i närmare skärskådande. Det var en medelålders man, myeket lång och spenslig. så att han på sätt och vis verkligen gjorde litet skäl för namnet vobelisko. Under en lätt sommarhatt af halm nedsköto på ett blekt ansigte korpsvarta lockar; mustacher och hakskägg, likaledes svarta, sammanträffade med hvarandra vid munnen; ur de blå ögonen talade melankoli och känslighet, på pannan lågo ett par lätta veck och kring munnen sväfvade ett drag af någonting på en gång liknande satir och svärmeri. Om Norrman vurit fysiognomist, så skulle han lätteligen kunnat se hvad som föregick på djupet af den mystiska mannens själ, såvida det eljest är sannt, att de så kallade fysiognomisterne kunna I sluta sig till sådant af en menniskas ansigtsdrag; emellertid, utan att just vara någon fysiognomist, kunde man dock tydligen se att detta ansigte förrådde en orolig och flammande ande, oförstådd, ja kanske äfven missförstådd och hånad af verlden; ty hvarföre hade han väl eljest begrafvit sig och de sina djupast in i de dunkla norrländska skogarne, utan sällskap, passande för hans tankeflygt, om ej för att i denna undangömda vrå finna det lugn, han förgäfves sökte derute? Med ungefärligen sådane tankar hade nu Norrman stått och betraktat mannen, som på den stilla, fridfulla hög