Norrländska Korrespondenten – 24 januari 1868, sida 2

— Det är dock en sanning! — sade han i det han kastade sin blick på den tomma likbädden. — Allt är en fasansfull verklighet, — endast lycka, kärlek och trohet finnes ej mera till! Lifvets förbannelse tynger ännu på min kropp, — jag letver! IIan slog med vild häftighet händerna mot sin panna, men derefter kastade han sin blick på de uppstaplade metallkistorna i griften. — Eder alla här församlade, förfäder och föräldrar! — ropade han. — Eder alla förlanar jag, den siste grefven af Waldenburg. en gemensam grafskrift! Vi bedrogo verlden, och vi blefvo sjelfva bedragna! — God natt min älskade! — hviskade Montigny för tredje gången och kysste henne på pannan och munnen. — God natt du älskade, mitt hjertas utvalde! sade Stefanie. Sålunda utbytte de älskande ännu mången ogod nattb utan att kunna slita sig lösa från hvarandra, under det grefve Henrik sällskapade med sina förfäder i urifthvalfvet. — Men om skuggan återkommer? — började Montigny på nytt! — Den återkommer ej mera! — försäkrade Stefanie. — Om det varit endast ett omen, så har ju det redan inträffat, som förebådades; var det en