Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 3

ning för en så ädel, uppoffrande kärlek, lofvade ni honom evig trohet, äfven utöfver grafven. Men huru har ni hållit detta dyra löfte? Ett år efter hans bortgång har ni redan glömt allt, till och med tacksamhetens dyra pligt, — ett år efter hans bortgång dansade ni, så att säga, på er välgörares graf : Henriks röst utöfvade nu i denna stund ej någon magt öfver henne, hans ord fyllde hennes hjerta med raseri. — Min herre — sade hon, och hennes läppar darrade, hennes röst antog hårdhet, — Jag har låtit er tala till punkt, emedan jag vördar er drägt och edra gråa hår, — jag har låtit er tala ut, derföre att man är van att af prestens mun höra straffdomar öfver menskligheten. Men nu vill jag ock säga er några ord! Jag anser mig frikallad från löften, som jag gjorde såsom barn. Min pligt såsom grefve Henriks maka har jag uppfullt, så länge han lefde och efter hans död egnar jag honom ett tacksamt minne. Då han sänktes i sina fäders grift förlorade jag i honom en värderad vän, men icke min framtid, min verld. Grefve Henrik är död; men jag lefver och är fri att besluta öfver min person och mina handlingar. Nu vet ni mitt beslut, min tanke om saken. — Ve honom! — klagade grefven tillintetgjord i sina förhoppningar.