Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1868, sida 3

— shporde Baronen. Det är ju slottskaplanen pater Albini. — Visserligen! Det är pater Albini! i gär bestred jag all likhet mellan honom och grefve Henrik, — i dag svär jag på att det är Henriks vålnad! — Om han lyssnat på oss! — Det skall jag snart undersöka! — sade Assperg och skyndade efter grefven tilltalande honom på franska. Men Henrik låtsade en stor okunnighet om detta språk. — Var lugn, min vän! — sade Assperg, da han återvändt. — Patern begriper ej ett ord franska. På en causeuse i det gula förmaket låg grefvinnan Stesanie blek och . ! lidande: Midt emot henne satt friherrinnan Assperg. — Tror ni verkligen på spöken, Josefine? — frågade Stefanie. — Certainement! svarade friherrinnan. Vi stå framom de ofrälse äfven i det, att vi oroas af andar. — En sådan företrädesrättighet är ej afundsvärd! — invände Stefanie. — I Men grefve Henrik, som ofta plågade : mig med alla en ung smärtande vålnad, som blifvit betagen i er min sköna grefvinna. — Ack Josefine! — det är ej rätt af er att så handla! först skrämmer ni upp mig, och sedan skämtar ni öfver min rädsla.