Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1868, sida 2

en periofsisl skrift, benämnd: Tidskrift för Mathematik och Fysik tillegnad den swenska elementarunderwisningen, och för Boktryckaren G. C. af Klercker att i staden Luleå utgifwa en tidning, be nämnd: Puleå Snällposten. — Ordboken öfwer swenska allmoge: språket, of I. E. Nietz, är nu fullftöndigt utkommen. Sluthäftet, det 11tte, lärer i dagarna funna wara att förwänta si bofhandeln. Man må bellaga, yttrar Mp TE, att utgifwandet af detta lika berömliga fom mödosamma arbete, Mwilset ide fan annat än lända wårt dyra modersmål till heder och fromma, hittills — trots understöd från, få widt wi min: nas, både regeringen och swenska akademien — warit förenadt med icke obetydlig penningförlust för författaren; men det är att hoppas, det någon ersättning härför skall winnas ju mera arbetet blifwer spridt och dess stora förtjenster till sitt fulla wärde uppskattade, lika wisst som det bör wara en stor tillfredsställelse för författaren att hafwa hunnit till slut med ett wert, som öppnat för honom ett hedrande rum bland wåra mest framstående inhemska språtsorskare. — Den nye och den oomlte fölttyg: mästaren. En brefffrifware från Stod holm till H. T meddelar bland annat: Hr Högerflrcht säges wara en särdeles hus man man och slicklig artillerist; mot hans befordran ha ej Heller hörts några an: märlningar, ännn åtminstone. Öfwerste Nordenswan lärer warit erbjuden platsen, men han afstod den åt sin yngre lamrat, hwilten han ansåg kunna blifwa af större nytta för wapnet — ett wackert drag i sanning af hr Nordenswan. — Den gamle generalfälttygmästaren frih. Wrede har då lemnat en plats, för hwars ffötande han från flere häll fått uppbära bittra förebråelser. Sätert har han förs tjenat eu del af dessa förebråelser, men säkert är också att man warit för sträng, för hastig mid bedömandet af frih. MWredes åtgärder. Han måtte göra hwad fom helst, få woro genast tlandrarne framme. Felet hos honom war, att han war wetenstapsman och ej artillerist och dessutom betajad med en enwisshet, som ej mille låta säga fig, ej tålde en ins wändning rörande något, fom han fått i sitt hufwud. Frih. Wrede är en lycklig talare, men något bet af fig, oc på riddarhuset lyssnade man gerna fill hans ord. Hör några år sedan war frih. Wrede i en ledsam tonflitt med Aftonbladet, för orsakad af hans enwisa wägran att låta Aftonbladet taga del af chefsembetets motivering af löjtnant Bildts föreslående till en majorsplats wid artilleriet. Mftonbladet åtalade då frih. W., fom blef dömd till extrajudiciel bestraffning. Ni påminner er kanske hurusom regeringen råkade i stor förlägenhet för hwem fsom egentligen skulle bestämma arten af den extrajudiciella bestraffningen och i en hast mäste i ett flags trestript förklara, att vär generalspersoner ådömas dylik be straffning, skall krigsministern wara den, som bestämmer arten och graden af ftrafset. Sannerligen jag wet hwillet straff ltrigsministern ålade frid. W., men jag förmodar att han ej war just hårdhänds tare än en wiss bisfop, fom skulle ge fin kyrkoherde en skrapa (biskop Björk och tyrkoherden Holmqwist i Qwille). Städeruas stuldsättning. I DB. läfes: Det torre ide sakna interesfe