Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1868, sida 3

— Ar det du, Toni? — frågade en fruntimmersröst den inträdande. — Ja, jag — din egen Toni, den lyckligaste unge man på jorden! hördes svaret ljuda. — Men du har smugit dig från mig till denna ensamhet och här sitter du och gråter! Hvad grater du öfver, Afra, mitt guldhjerta, min egen lilla hustru. hvarföre gråter du på denna glädjedag? Grefven ryste. Det var Afra, den rikaste mannens i byn dotter, som stått band i hand med Montigny på hennes bröllopsafton! Han flydde för sina egna tankar in i huset, der han såg bröllopsbordet dukadt och gästerna i brokig blandning, bönder och bondqvinnor och borgare från staden om hvarandra. Danssalen var belägen en vaning högre, derifrån dansmusiken ljöd i festlig klang. Till höger derom fanns en annan sal, som uteslutande var afsedd för de höga besöken från slottet, men hvilka dock till större delen redan ätervändt. Dörrarna dit in stodo öppna och der utanför hade en mängd nyfikna samlat sig, men som dock genast lemnade rum för slottskaplanen, da han närmade sig och ställde sig på tröskeln. På det dukade bordet stod grefvinnans silfvertheservis, i närheten deraf hade några herrar omringat urefvinnan, hvilken, strålande skön, samtalade med dem, i synnerhet med Montigny, som tycktes framföra någon anhållan, som den