Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1868, sida 2

Vid tasselu samlades ett lysande och förnämt sällskap, bestaende af allt hvad den högre societeten i den närbelägna staden kunde erbjuda. De blixtrande kraschanerna på de höga herrarnes guldgalonerade uniformer visade en besynnerlig kontrast mot den obemärkte prestens enkla och allvarliga drägt. De enda af hela sällskapet, som ansågos icke tillhöra den högförnäma verlden, voro grefvinnans sällskapsdam, fröken Fanny, och det grefliga husets kaplan! Grefve IIenrik insåg nu, att hans förra lefnadsställning och den höga aktning, som man var van 18, att visa honom, gällde endast hans börd och rikedom. — Vid bordet hetraktade man kaplanen med en viss medlidsamhet, der han fatt plats längst bort, vid sidan om fröken Fanny, men somliga betraktade honom dock med någon nyfikenhet. — Den der svartrocken är verkligen lik grefve Henrik i lifstiden! — sade en midtöfver sittande höggreslig löjtnant till Edgar Montigny. — Men hur f—n kunde han få platsen såsom