Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1868, sida 3

vid sitt bröst. En äldre slicka låg på det of smuts öfverhöljda golfvet och brottades med en hund. Familjefadren låg på sängen, skäggig och vild. Da de bada presterne iuträdde, skrek barnet; hunden började skälla, hustrun ruskade sin man och denne svor. — Ser du iute hans högvördighet slottskaplanen pater Angelo? stig upp och helsa din fyllbult! — grälade qvinnan. — Måtte fan annamma hvarenda en käft på slottet! — lallade den druckne. — Den stackaren är inte riktigt vid sina sinnen! — urskuldade qvinnan. — Han har blifvit en supare, sedan han afskedades och lemnades på bar backe. Gud hjelpe oss i vår nöd och den högvälborna grefvinnan i hennes sista stund! — klagade bustrun, snyftande. — Langa mig blott hit min bössa! — stammade jägaren, då han hörde sin hustru snyfta. — Så sannt jag varit den högstsaliges grefven trogne jägare skjuter jag ihjel den hunden Montigny. Hustrun sprang ännu en gång fram till den druckne och ruskade honom vid axlarne. — Du skall stiga upp och iute prata i yranl skrek hon. Din mun bringar dig i olycka! Tala inte om det, ers högvördighet! bad hon vänd till Angelo. Han är ju drucken. Men han har rätt likväl deri, att herr Montigny är