Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1868, sida 4

Vinterqvällen. (Skärgårds-romans af Eiios Sehlstedt.) Hjulet surrar, rullen går, Liten Kerstin spinner. Snön mot rutan yr och slår, Spiselbrasan brinner: vOm jag nu ej fästman färs Sjunger hon och skämtar. oKommer han nog nästa år Och sin gumma hemtar. Far en väldig knubbe fatt Och i stugan träder: Detta är för ufvar blott Just ett lagom väder. Knappt en hund vill ute gå — Och bland spiselns bränder Lägger han sin torrved på Och sin snugge tänder. Mor på bordet hjertans god Aftoavarden ställer. Tumlarn, som är fars klenod, Perlan i hon häller. Gubben nyter log och teg Myser godt åt skinkan — Pang! då örs på trappan steg Och ett ryck på klinkan, Gumman knäpper händren hop, Kerstin häktar kjolen Gubben med ett harmset rop Rycker opp från stolen: oIngen annan än en tjuf Kan nu ute varar Far! det kanske är en ufy Kerstin rädd hörs svara. Dörren opp på gafvel far, Ufvar var det icke. Det var det som bättre var: Häradsdomarns Nikke. Skrämseln for i hast sin kos, Gumman fryntligt skrattar, Kerstin rodnar som en ros, Gubben tumlarn fattar. Kerstin satt så tyst och spann, Hjul och rulle surra. Ögon möta ömt hvarann, Allt går som eu snurra, Vill man saken bättre ha: Gossen passar flickan. Nikke friar och får ja Och har ring i fickan. — Det är nu ett år precis, Seen hon sjöng den qvällen. Nu har Kerstin egen spis Och en glunt i fällen. Snön mot rutan yr och slår, Spiselbrasan brinner, Nikke slöjdar, vaggan går Och mor Kerstin spinner.