Norrländska Korrespondenten – 31 december 1868, sida 3

följande: Wäl wore, om det alltför m fet missbrukade borgenssystemet kunde in: stränlas, och ännu bättre om det alldeles tunde upphäfwas; men såsom em möjligs het härför wore ett oeftergifligt wiltor, att wåra lreditlagar och kreditbruk behö rigen reformerades. Borgenssystemet, förs i lastligt i fig sjelf på några få undantagsjall när, har påtagligen hos oss uppivins mit och wunnit sin till missbrut urartade utbredning genom det insedda och erlända dehofwet att supolcera den brist i i lags stiftning och kutymer med hänsyn till trediten, att allt för litet, för att ej säga alls intet afseende sästes på det perfonliga förtroendet. Wi tänna ej nog famte lige penninganstalters reglementen för att tunna afgöra, huruwida föreffrifterna åläg: ga eller ätminstone gifwa rättighet att taga i betraltande en lansölandes perfonliga egenstaper: hans redoanhet, ordents lighet, flit, sparsamhet, affärsförmåga 0. s. w.; mi weta blott, det den öfver: wägande praris är att i första rum met fråga: är han (eller hans löftesmäån, endera eller begge) wederhäftig? och, om denna beswaras fullt jalande, alls ide fråga: Huru fföter han fig? Man har i penninganstalterna anett fig befriad från omsorgen härför, under förutsättning att det wore löfteemännens sat; och det fan wäl få wara, heljt låntagaren ide alltid är boende på den ort der peuninganitals ten är belägen, och dennes styrelse i alla fall ide ens fan tänna hwarje person på platsen, om denna rålar wara något större. Men om nu borgenssystemet siall utrotas, eller åtminstone inslränlas, få fom senaste privatbantslagstistuingen äfwen äfytar, få behöfdes i sammanhang dermed en annan förändring i freditwmäfendet, nemligen en sådan, som inom en wiss gräns möjliggjorde hypotiserande af lbeegendom. Många näringsgrenar och synnerligast fabritsyrlen fordra stora för: fager af inventarier, redstap, raämnen och arbetslöner, hwilta näftan alltid må sie betalas lontant. Stall nu meningen wara, att ingen annan bör egna sig åt en dylik rörelse, än den fom besitter till rädligt eget topital ätertill, vå nndras just hurn många som tomme att eana fig åt jäådana rörelser. Man är nog qwick att klaga öfwer den stera unporz ten of utländska kramwaror, men gör fitt till att genom förwände atgärder mot: arbeta deras tillwerlning inom landet. Huru emellertid den här såsom bchöflig påpelade anordningen borde wara beftafz fad, anse wi ide tillhöra oss att uppgiswa; men på tal om treditförbållanden tunna wi ej underlåta att framhålla hurusom annars praltiske mängsidige män bliswa ensidiga och opraltiska när det gäller frå gor, fom beröra deras egna skötebarn. Så tycks t. ex. den store financikren Wallenberg få inwext uti de idecr, fom han wäl troligen gjort till rattefnöre mid ledningen af Stockholms enffilta bank, att han uti fir senaste efonomiffa ar tilel i Ajtonbladet, efter några bannala reflexioner öswer Liverpoolsbantens fall, den ett barn tunnat framställa, yttrat att ingen annan bör hafwa kredit, än den fom ide behöfwer någon. EÖCEundcerrättelser från Paorifer-erpositionen. Kammarherren Fahnchjelm uns derrättar, br Cedergren och de swenska arbetarna lafwa med tafiorua och anti qvitsterna afgått till Malms; öfriga crpositionsartiltar assticas från Hawre. Sh — — mn AA a oo ae , I