Norrländska Korrespondenten – 31 december 1868, sida 3

Det bästa läkemedlet. Anekdot från Gustaf III:s tid. På sin egendom i Roslageu bodde en gammal ungkarl, som i det längsta bibehållit sitt goda lynne. Han hette Sparrång, kallades för ekonomidirektör och var en förtrolig vän och sällskapsbroder till Bellman. Hallman och Kexel. Slutligen hade åren, alla glada nöjens hämnare, kommit med krämpor och nedlagt honom på sjukbädden. Der låg han, blek, under de storrosiga sparlakanen med nattmössan på sitt kala hufvud, och suckade på sin sextionde tödelsedag. Hans femtioåriga ogifta syster, som alltid haft tungt lynne, satt mera bedröfvad än någonsin vid hans säng. Utanför tjöt vinterstormen på aftonen och snön föll i mäktiga drifvor. Kära systers, sade gubben, ydu vore en fullkomlig menniska, bara du inte vore så tungsintHar jag inte skäl dertill? om du nu dör ifrån mig, så blir jag ensam i lifvet.