Norrländska Korrespondenten – 20 december 1867, sida 2

Då är ju allt bra yttrade baronen. Lat nu ej längre vänta på dig, Ulrikab tilltalade han med ett befallande ögoa! a t på dottren, atla paren hafva intagit sina platser. Med resignerad min, dock icke utan en liten suck, räckte Ulrika sin hand at grefven, och snart var dansen i full Zang. Sedan grefven efter quadrillens slut fört sin dam till dess plats och sjelf intagit en lediz stol vid hennes sida, yttrade han i lag, hviskamle ton: Änser ni er, min fröken, hafva haft tillräckligt lang betänketid? Som ni kanske crinrar er, begärde ni tvenne manader för att — —9 Förlat, att jag afbryter er, hr grefve; men hvad ni nu yttrade öfverensstämmer icke med verkliga förhallandet. Länat ifrån att begära nagon betänketid, gaf jag genast ett afgörande svar. Det var tvärtom uni som påyrkade att jag skulle taga mig tid till öfverläggning, hvilket visst icke varit af nöden, då jag så väl visste att jag i denna sak aldrig kunde ändra tankar. Ni vill således icke ge mig er hand och bli min maka? vNej, jag nödgas beröfva er all förhoppning härutinnan. Men ni glömmer ju alldeles, min fröken, yttrade grefven i en ton, som på en gäng innebar gäckeri och triumf, patt våra fäder redan från barndomen