Norrländska Korrespondenten – 17 december 1867, sida 3

gen på den bana, som i en framtid skulle leda till heder och utmärkelse. Ara, evärdelig ära åt de män, som med förmågan äfven ega viljan att bista den gryende talangen; som, då de på sin väg finna en äkta fast rå diamant, äfven förstå att gifva den sin behöriga slipring. Men vart kära fosterland eger, frukta vi, mera godt om talanger än mecenater: mången sitter derföre på skräddarebordet och skomakarestolen, som under gynsammare förhållanden bort intaga ministerstaburetten eller lärostolen; mängen, som kunnat förvärtva sig och sitt land odödlig heder, dör nu lika obemärkt och ringaktad som han lefvat. För att icke berömma baron Rosenstjerna öfver förtjenst, få vi nämna, att hufvudorsaken till hans protektion ingalunda var aktning och kärlek för vetenskap och konst — han var sjelf temligen obildad — utan hans äflan att derigenom vinna anseende och inflytande samt af monarken, hvilken sjelf gynnade vitterhetsidkare och konstnärer och gerna såg att andre gjorde detsamma, som vedermäle erhalla en bandstump eller en hofcharge, för hvilka agrementer herr baronen var ganska svag. Vi nämnde att en fest gafs denna dag på slottet, men vi glömde säga anledningen till och betydelsen af densamma. Vi skynda nu att tillfreds