Norrländska Korrespondenten – 17 december 1867, sida 2

Jag lofvar det, min far, svarade hon under snyftningar. Farväl ... Marie; er hand, min vän? Karadec tryckte den döendes hand och vände bort sitt ansigte att dölja de tärar, som strömmade öfver hans kinder. Mitt barn, Gud välsigna dig ... min dotter, kom till mitt hjerta .. 1 lIlastigt uppreste sig Marie för att kasta sig i sin fars armar ... han hade inslumrat i den eviga sömmen.