Norrländska Korrespondenten – 13 december 1867, sida 2

juveler, som jag velat heligt bevara till min dotters bröllopsdag ... I. morgon blir jag arresterad, vanärad. O! min Gud, ha förbarmande med migo Tanken på dottern erinrade den olycklige fadren, att han sedan morgonen varit borta utan att då han utgick underrätta någon om sin fränvaro, utan att omfamna sin Marie; han skyndade derför hem och med döden i hjertat, men med ett leende på sina läppar, inträdde han på sitt kontor. Icke en gång Marie kunde ana den oro hvaraf hennes far led. Ömt tryckande henne till sitt hjerta lemnade han henne till guvernanten och drog sig undan till sitt arbetsrum.