Norrländska Korrespondenten – 6 december 1867, sida 3

— Och i våras var det för torrt? — Ja, måtte fälle det. ärterna ä alldeles uppätna af mask. — Det kan väl vara, men ni landtmän ä ändå bra lyckliga, som få letva i en vacker natur, med den höghvälfda himmelen öfver er, bland löfskog och fågelsång. — Gör inte spetakel af en gammal man, afbröt vår landtman förtrytsamt sånt der fyller ingen hungrig mage. Hånlöjet spred sig ånyo öfver min cicerons ansigte och en susning af vingarne tillkännagaf var afresa. Enligt min önskan flögo vi tätt utefter jorden, och sedan vi en stund fortfarit, dermed anlände vi till en stor stad. — Här skall lyckan finnas, sade Jag med tillförsigt, lat oss söka öfverallt. — Försök! ljöd gubbens föga uppmuntrande svar. I detsamma flögo vi förbi ett fönster, framför hvilket jag varseblef en ung man, strålande af hänförelse. IIans ögon blixtrade af en inneboende eld, hans mun log, kinderna blossade och den höghvälfda pannan tycktes omgifven af cen gloria, framkallad af de höga tankarne. Framför honom låg ett till hälften fullskrifvet papper och pennan flög deröfver så fort, som tankarne föddes af hans fantasi,