Norrländska Korrespondenten – 6 december 1867, sida 2

Åter ljöd det obehagliga skrattet, men ögonblickligt började vi att sänka oss till jorden och, innan jag kunde förklara huru det gått till, befunno vi oss i det kungliga rum, hvarest, som jag då märkte, den med högsta jordiska makt beklädde utkämpat sina hemliga, men bittra strider mot ärelystnaden och dess ouppfyllda önskningars qval. Atmosferen var tryckande, förmodligen bemängd med falskt smicker och det var med beklämdt hjerta och återhållen andedrägt, jag kröp så långt i en vrå jag kunde komma, med ängslan afbidande hvad som härpå skulle följa. Den man jag afundade gick vid värt inträde fram och tillbaka i rummet, i en sinnesstämning, som föga antydde lycka. Hans ögon gnistrade af vrede, de hvita läpparne voro hårdt sammanknäppta, armarne rörde sig konvulsiviskt och hans själ syntes vara så upprörd, att jag redan vid hans asyn instinktmessigt anade att jag här missräknat mig. — Jag måste ega detta land! utropade han, stannade framför en karta. Jag låter inte längre leka med mig! Denna eröfring skulle göra mig till en stor och mäktig regent, hvars namn historien med ära skulle bevara åt kommande slägten. — Ärelysten och omensklig! hvi