Norrländska Korrespondenten – 3 december 1867, sida 2

ställelse kunde icke läsas i de äldriga dragen, och en sådan borde han likväl hafva erfarit i detta ögonblick, derest han verkligen trodue, att hans dotters framtida lycka vore försäkrad genom det äktenskap, hon på hans befallning nu skulle ingå. Hans ungdomsvän, grefve Warghjerta, brudgummens fader finna, vi, som vederbör, bland den brokiga skaran. Det var en liten torr mager och rörlig herre, hvars små gråaktiga ögon utan ro irrade hit och dit. Uttrycket i hans anletsdrag röjde list och bakslughet; hela fysionomien paminte i hög grad om räfvens. Plötsligt och liktidigt, liksom i följd af ett uttaladt militäriskt kommandoord, förstummades sorlet. Det blef så tyst, att en flugas surrande kunde förnummits. Tvenne på samma vägg belägna dörrar slogos upp, och genom hvar sin inträdde bruden och brudgummen, ledsagade af sina fäder och åtföljde af den vanliga sviten. Allas blickar fästades på de unga, som i nästa minut skulle genom den kristliga vigseln förvandla trolofningens sköra band till Hymens starkare bojor. Ivar och en observerade och kunde icke underlåta att inom sig göra anmärkning öfver brudens och brudgummens så himmelsvidt olika utseende. Under det den förra var blek som döden, blomstrade en mörk rodnad på den sedna