Norrländska Korrespondenten – 29 november 1867, sida 3

näring, slocknat. 0. nej! om dagen såväl som om natten stod städse eder tjusande gestalt för mina andliga ögon, lik en himmelens engel. Jag kunde icke längre uthärda att vara skild från er. Med förtjusning och glädje emottog jag derföre det bref, hvari er far bad mig vara välkommen. Behöfver jag väl säga, att jag med stormvindens hastighet ilade hit, för att få njuta af ert återseende. Kärlekens fackla har, om möjligt, ännu starkare uppflammat. Jag maste förklara mig för er och har dertill valt denna dag. På mina knän anhåller jag om er hand och ert hjerta. Gör mig till den lyckligaste på jorden .... förhasta er icke ... o dyra Anna, låt detta saliggörande jay klinga Den brinnande älskaren fick icke sluta. Fröken Björnklo ryckte sin hand lös från grefvens, i hvilken den hårdt innesluten hade hvilat, och med en full af förtrytelse och stolthet ade hon ut ur rummet. ve Warghjerta steg upp. Raågade ur hans eljest glasartade Med knutna händer och dare läppar var han en afskräckande bila af den koncentrerade vreden. IIvilken stolt qvinna! mumlade han fnysande, men hon skall dock icke undslippa. IIon skall blifva kufvad. annars min lott blir .... gäldstugan .. död och helvete! (Forts.)