Norrländska Korrespondenten – 26 november 1867, sida 3

riges mest forngammalt patriarlalista gård för närwarande. Den har sedan twå hundra år tillhört slägten Palbitzky, hwars siste manlige medlem wid sin död, 1851, öfwerenskom med sin hustru, den ännu lefwande wördnadswärda friherrinnan Bea ta Eleonora von Palbitziy född von Un gernzSternberg, att hon aldrig skulle än: dra något i systemet — en öftverenss kommelse, som hon och i alla mwäjendt: liga puntter i förhållande till de under hafwande troget hållit. — Husbondefolfet utgör en familj med fina underhafwande, lefwande i det mest oinskränkta förtroende å ömse sidor. Det är patriartalismen i sitt mest utbildade och dertill, i många fall, wackraste skick. MRågra fontraft tomma sålunda ej i fråga. Kom ma de underhafwande i skuld mid går: den — och huru fött händer ide sådant der, hwarest de underhafwande aldrig ha med någon annan att göra, än med Hui: wudgården, der de aldrig betala och aldrig betalas med kontant, och der de få lunda aldrig funna göra affärer, annat än med sitt husbonofolk, — få afskrifwes den af den goda matmodren, ungefär såsom barn i en familj få fina skulder afstrifna, om de råkat göra några. — Arbetet går sin gamla gång. Gardsfogden meddelar på kyrkowallen om söndagarune arbetsordningen för medan, och karsstockarne ge nomgås wid weckuns eller månadens slut, och termed är den salen klar. — Dor en bonde eller torpare, så efterträdes han utan widare af fon eller måg eller annan närskyld. Födes ett barn på godset, ja åro husbonden och Hans huftru sjelfskrifna faddrar, och alla barn på Julitagodset heta också Mats eller Beata efter dem. — Siulnar någon på godset, — den gamla friherrinnan måste genast dit. Gifter fig någon, — det är hon, fom stall wara med, och det är hon, fom beftår den förs nåmsta bröllopsgafwan. Har man yt: ning, det är hon, fom stall hafwa ofte talan, Stall man töpa fig en to eller eu häst, — det är hon, fom först skall rådfragas, och räcka penningarne ej till, jä... hwem skulle förskottera om ide hon? Behöjwer man reparera stugan litet, — det är hon, fom ffall fe efter, hwad som fordras, och som skall släppa till, hwad som behöfwes. Har mor i Källdalen wäft en wäf, — det är fri: herrinnan, fom först skall fe den och ap: probera den. Så i allt. De fem Icderna af Palbitztyslägten hafwa lefwat och dött med lita många leder på hwarjce underlydande gård och torp på det sättet tiderna igenom. De hafwa fammamvert och de älska hwarandra, fom more de alla en slägt. Det är patriarlalismens wackraste sida. — Den mivarande åttio åriga frun på Julita har det så än i dag. Snart går hon ur tiden, och stor sorg blir då i hwarje koja på det gamla Julitagodset. Men sagan om den gamla goda srun lefwer nog länge, och länge skola de gamla goda tiderna satnas, sedan inom fort den nya tiden med alla dess wäntade stora förändringar brutit in öfwer hennes graf. — nm andlig regfiskaTrT r Gs foh