Norrländska Korrespondenten – 26 november 1867, sida 3

och uppmuntrande ledstjerna under min vandring till det rätta mälet, på den dystra, töckenomhöljda stigen. Ja, Anna, din hand kan man frånrycka mig — denna lilla hand, som jag kanske för ista gången sluter i min — men ditt hjerta med den inneboende kärleken förblir likväl mitt, lika så visst som detta, mitt eget, ej skall klappa för någon annan än dig ..... Medan vår hjelte talade, betraktade Anna honom noga och forskande, alldeles som om hon ville undersöka, huruvida uttrycket i hans drag och ögon motsvarade de ord, fulla af passion, som gingo öfver hans läppar. Det var ej sårande tvifvel, som föranledde henne härtill, utan endast det oemotständliga begäret att vinna bekräftelse på hvad hon alltid funnit hos sin älskare, nemligen trohet aldrig sviken9. Den sorgfälliga granskningen aflopp till hennes tillfredställelse, att döma af den häftiga ömhet, med hvilken hon slöt sig närmare intill Ström och lutade hufvudet mot hans bröst. Slingrande sina armar om hans hals afbröt hon honom med dessa ord: — Theodor, upphör med detta språk. Jag kan ej höra derpå, utan att känna mig förkrossad och på samma gång — underliga motsägelse — upproriskt stämd mot min far, som vill träda söndrande emellan tvenne varelser, dem naturen tyckes bestämt för hvarandra.