Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 4

får tet fastmera i betraktelsen af vet lilla, de små infusiens djuren t. cc, hwilka bafwa fått samma rätt fom eler fanten att lefwa på jorden och åtnjuta Guts emsorg. få att ide ett euda för: 258 untan hang wilja vr ide ahlt detta anldning för menniskan ott bereda fia till pris och lof på Herrans jobbatsrag? Vid den fest, hvarmed unionsdagen den 4 dennes firades i Upsala, upplästes af professor Pettersson nedanstående, af honom författade verser. Moln sig skocka kring Europa, Folken jäsa allihopa, Våldet gör p o essen kort, Far omkring med lösta tömmar Öfver land och haf och strömmar. Föga båta fredens drömmar. Ack, Astrea flygtat bort. Rike efter rike styckas. Den har glorian, som lyckas, Han blir firad, lagerkrönt. l Folken under bördan sucka. Fast i lederna blir lucka, Det går icke an att mucka. I Att eröfra är så skönt. Finland, gamla hjelteamma, I Som i nöd och lust densamma Toz emot så mangen dust, Mot din broder städse trogen Och att lida redobogen, Som en dufva nu i skogen Suckar du på enslig kust. Noch ist Pohlen nicht verlorenn Sjöngo vi i ungdomsåren. Ack, du var en ljuflig ton! Nu ej mer den tonen klingar. Örnen öfver landet svingar, Öfver folket död han bringar, Ötver språk och religion. Danmark, dejligt Vang och Venuge, Det var hotadt länge, länge, Och till slut dig valdet hann. Rosor af ditt hjertblod strödde Du på vallarne och blödde