Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 3

stena spetsar, alldeles som Adelaide. Ur sådana ljufva drömmar väcktes han plötsligt af en förfärligt stark nysning, eller rättare sagdt pustande, liksom det varit af Iloratii Coclis häst. IIan öppnade ögonen och säg framför sig patron Krak torka sig om näsan med en blårutig näsduk och stirra på honom med stora talgiga ögon. — God morgon! sade patronen och bugade sig, mot sin vana, med en synbar vördnad för sin sons redan afskedade informator. Ursäkta att jag stör så tidigt, men jag vill tala med herrn om en högst vigtig angelägenhet, ett, tu, tre! Faste trodde naturligtvis att det skulle bli fråga om Adelaides försvinnande och kände sig en smula besvärad, medan han klädde sig. När detta lyckligen var öfverstökadt, sade patronen: Jag kunde icke somna i natt af oro för tanken på den ofantliga förlust jag lidit genom Schmiedtes död, och jag grubblar på alla möjliga utvägar att sjelf kurna utfinna det dyrbara gödningsmedlet, men förgäfves. Jag insäg att ingen annan möjlighet fanns, än om en ny Svedenborg kunde framkalla hans ande och fråga honom. Mina misstankar att herrn är en andeskådare återkommo lifligt; herrns hemlighetsfulla, stilla sätt, bruk att tala utan sällskap, Svedenborgs bok på