Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 3

hjelpa mig tillrätta att jag får hästar och vagn att fara till Upsala. Den vanligen så stillsamma och nyss så handfallna unga qvinnan var oemotståndligt befallande och inom en halftimma voro de båda helt tysta på väg till gästgifvaregården. Der villfor man genast hennes önskan för hederlig betalning, hon for insvept i sin kappa, på en bondvagn, och Faste återvände till herregärden, förvånad öfver att hafva ofrivilligt bortfört en myndling från förmyndaren för en annans räkning. Han lade sig genast vid hemkomsten och, lugnad genom Adelaides frånvaro säväl för sin väns bästa, som ock för sitt eget; ho vet hvilka farliga känslor kunnat uppblossa hos honom, om Adelaide fortfarit att bo så nära honom och hysa så obegränsadt förtroende till hans ridderlighet? Tryggad af sitt samvetes vittnesbörd somnade han snart djupt, och hugnades derefter med ljufliga drömmar. Bland annat tyckte han att han besöktes af en klassiskt skön vestal från Roms åldre tidehvarf, hvilken underrättade honom närmare om vestalernas lif och omständigheter i forntiden, än hvad man vet ur gamla skrifter. Isynnnerhet förvånades han, då vestalen i drömsynen adagalade för honom att hon redan i forntiden nyttjat snörlif med hvalfiskben och underkjörtlar med Wad