Norrländska Korrespondenten – 15 november 1867, sida 2

— Jag? visst icke? — Ingen annan läser de der underliga böckerna, det har prosten sagt. Dessutom går ju herrn och mumlar jemt, liksom herrn talade med någon. Herrn är bestämdt Svedenborgare. Herrn ser också alltid så hemlighetsfull ut. Faste, som, lik alla andra, som tala för sig sjelf, icke visste detta, förvånades och teg, men syntes då för patronen ännu hemlighetsfullare, och hvad denne en gäng fick i sitt hufvud, kunde icke tagas derur förrän det gick bort af sig sjelf. På hela dagen var Kalle osynlig; på aftonen sökte Faste upp Adelaide i trädgården, der hon alltid brukade vandra en stund; der besvor han henne att stå fast vid sin föresats och ju förr desto heldre lemna patronens hus och resa till en slägting i Upsala, men Adelaide tvekade för ett sådant afgörande steg; den häftiga uppsvallningen vid läsningen af Flormans bref hade efterföljts af nästan samma dofva själssvaghet, som efter den öfverraskande middagen. Hon grät då hon lemnade Faste. Faste återvände till sin kammare och gick länge mumlande för sig sjelf öfver menniskornas dårskaper och lidelser, men klädde slutligen af sig, lade sig i sin säng och drog igen spar